"Ja, jag är ofullkomlig och sårbar, och ibland rädd, men det påverkar inte det faktum att jag är väldigt modig och förtjänt av både kärlek och tillhörighet."
Idag har jag varit väldigt modig. Jag har efter fyra månader på mitt nya jobb äntligen berättat för min närmaste chef att jag har varit utmattad. Och att jag behöver vara vaken på mina varningssignaler och upplever sådana nu. Det var en sådan lättnad. Jag var hemskt nervös innan.
Jag mådde så dåligt igår igen att jag var tvungen att göra någonting, förändra någonting, ta till åtgärder. Igår vaknade jag med mantrat "jag vill inte" i hela huvudet och kroppen igen, jag var så trött, så trött, och bara grät och grät och hyperventilerade. Bestämde mig för att jobba hemifrån istället och allt kändes lite bättre då, men det kändes ändå väldigt tungt att hamna i ett sådant läge igen och jag tog det på stort allvar. Bokades in på en akuttid hos min husläkare och började fundera på att berätta på jobbet. Att det kanske skulle vara till stor hjälp att be om att få jobba hemifrån lite mer regelbundet, en dag i veckan. Och bara ha någon där som vet.
Och så vågade jag säga det idag.
Det gick jättebra att berätta. Hon gjorde ingen stor grej av det. Hon sa att hon kunnat tänka sig det/nästan förstått att det har funnits något sådant med i min bild. Att många av hennes vänner gått igenom det. Och hon sa att det här inte förändrar någonting med hur hon ser på mig, och att det är inga problem för henne att vi ska lösa det så att jag kan jobba hemifrån en dag i veckan. Hon ska bara fundera på och återkomma med hur vi ska framföra det till mina närmaste kollegor. Hon tackade för förtroendet och stöttar mig.
Det kändes som många kilo tunga stenar lyfte från mig.
Min förhoppning är nu att hon ska komma fram till att det är en god idé att även berätta för mina närmaste kollegor. Det vore en ännu större lättnad.
Heja mig.
