Kan behöva påminna mig själv om det här:
Mitt i allt - mitt i smärtan, förvirringen och orkeslösheten - tycker jag faktiskt att det är fantastiskt och befriande att gå igenom den här processen. Det känns som att jag på riktigt gör någonting viktigt, någonting som kanske rent av är hela meningen med livet, i alla fall mitt liv, typ. Någonting som jag har behövt göra under så lång tid och som känns som någonting som kan förändra hela resten av mitt liv till något bättre. Och när jag ser det på det sättet känns det så värt det, det känns värt att lägga all denna tid på det. På att gå till min innersta kärna, känna på allt som gör ont och sakta låta det läka. Det får ta den tid det tar, och den smärta det kräver på vägen. Jag blir en bättre människa.
Kommentera