Jag har drömt en hel del mardrömmar på sistone. De har handlat om samma sak varje gång: att min pojkvän är otrogen och lämnar mig.
Ditt ansikte är någon annans och jag är förminskad. Nej, jag är utplånad. Allt jag trodde var sant, allt jag har trott på och allt som har varit vår sanning, är inte det längre. Du ser på mig med ögon som inte längre bryr sig alls. Ögon som säger "Vadå, än sen då? Vadå, som om jag bryr mig? Och vadå, trodde du att jag någonsin brydde mig?" Eller nej, du säger det utan frågetecken förresten, du bara ser på mig och säger saker som förgör mig totalt med en nonchalant axelryckning som inte betyder någonting för dig. Du ställer inga frågor, och vi för ingen diskussion, du bara lämnar mig här och nu. Du har aldrig någonsin brytt dig om mig, utstrålar du. Du bara talar om för mig att du har hittat någon annan, rakt och direkt, utan knussel, utan att se mig i ögonen, och jag ser henne bredvid oss nu, hon sitter här och hånler hon också. Hon ler ett men lilla gumman-leende och håller din hand, den som brukade vara min, den som brukade vara min bara alldeles, alldeles nyss. Jag är grundlurad. Jag är flytande. Jag är panikslagen, lamslagen. Marken under mig bär inte längre, mitt liv är ett påhitt, min trygghet är borta. Och allting gör så ont, så ont att jag tror att jag ska dö. Jag letar febrilt efter det som brukade vara du i dina ögon, men du är borta, du är inte min längre, du är som förbytt. Och jag, jag är som luft för dig. Jag är ingenting, har visst aldrig varit det. Just nu är jag bara en sjukskriven idiot, som trodde på någonting fint som aldrig fanns.
Jag vandrar runt i blindo längs obekanta gator, med gråt överallt, inuti och utanpå, med ett tryck över bröstet som ingen undersökning i världen kan bota. Och jag vet att jag är tillintetgjord för evigt, att jag är förstörd nu, och att saknaden efter dig aldrig kommer att gå över. För ingenting kan förändras så fort, ingen kan försvinna så fort. Inte utan att lämna ett kolossalt hål i mig som aldrig kan läkas igen. Du var min framtid, min person, mitt lugn, min sambo, min pojkvän, mitt allra käraste, och nu är du inte det längre.
Men så kommer jag äntligen på att jag ju bara kan vakna. Att jag kan vakna och fly ifrån allt det här. Och jag griper tag i verkligheten där utanför, krampaktigt. Avlägsnar mig så sakteligen och återvänder långsamt till vakenheten. Får tillbaka min syn, mina älskade, klarsynta ögon, lirkar sakta upp ögonlocken och ser skräckslaget ut över rummet. Känner lamslagenheten inom mig, vänder på mig och ser dig ligga där fridsamt ovetandes, stillsamt sovandes. Med darrande fingrar och panik i magen rör jag försiktigt vid din arm och söker dina stängda ögon. Drar efter andan och kämpar mot gråten inombords medan jag långsamt börjar komma tillbaka till det som är på riktigt. Och du vaknar tillslut, ser sömndrucket på mig med ett litet, oskyldigt leende, för att i nästa stund lite mer vaket fråga om jag har drömt en mardröm. Då nickar jag och bryter ihop, låter gråten som sömnen har lurat på mig explodera ut, hyperventilerar och kippar efter andan i små stötar medan förtvivlade tårar blöter ned din sovtröja. Och det tar lång tid för allt att lugna ned sig. Det tar lång, lång tid för kroppen att förstå att det bara var den där satans mardrömmen igen, återkommen i en än mer detaljerad version än förut. Det tar lång, lång tid för hjärtat, bröstet, magen och huvudet att förstå att du fortfarande är min. Tack gudskelov, att du fortfarande är min. Det var bara en liten, liten försmak på hur det skulle kännas om du inte längre var det. Och det var en stor, stor påminnelse om hur oförklarligt, genomkroppsligt och riksomfattande mycket jag älskar dig.
Snälla, lämna mig aldrig så.
Aldrig, aldrig, aldrig.
För jag vet precis hur ont det skulle göra.
Jag är inte egentligen orolig för att min pojkvän ska vara otrogen. Jag litar på honom till hundra procent. Och jag har därför varit ganska säker från första början när drömmarna började dyka upp att det nog inte egentligen handlar om det. Däremot handlar det definitivt om känslan i drömmarna. Känslan av att marken under mig inte bär längre, att mitt liv är ett påhitt, att jag är lurad och att min trygghet är borta. Det känns inte helt orimligt att mitt undermedvetna kan tänkas känna så just nu, under sjukskrivningen och utmattningen. Det pågår så många förändringsprocesser inuti mig, och att inte veta hur saker ska bli, hur lång tid det kommer att ta, och vad jag ska göra i framtiden bidrar förstås med en hel del ovisshet och oro. Dessutom upplever jag det ibland som att jag har levt osant, eller varit osann mot mig själv och vad jag behöver för att må bra, vilket återspeglas i drömmarna.
Min terapeut Anna gav mig ytterligare en annan vinkel på drömmarna. Hon menade att ofta är den person eller händelse som sker i drömmarna egentligen en gestalt för någon annan person eller annan del av oss själva. Och hennes tolkning var att den här elaka, nonchalanta och likgiltiga pojkvännen i drömmarna kanske återspeglar den del av mig själv som försöker bli lite mer "självisk", nonchalant och sann mot sig själv? Att gestalten är en del av mig själv som jag är rädd för att bli eller uppfattas som. Jag kanske är rädd för att uppfattas sådär om jag fortsätter att bli mer nonchalant, ta mindre ansvar och fokusera så mycket på mig själv som jag har gjort på sistone? Jag har ofta kallats självisk så fort jag fokuserar på mig själv, och någonstans så tror jag att jag är rädd för att kallas och anklagas för att vara det igen. (Även om jag vet att det i så fall vore orättvist.)
Nu har det i alla fall gått flera dagar sedan jag drömde detta senast, och jag hoppas verkligen att det inte behöver hända igen. För jäklar vad ont det gör, och vad ledsen jag blir. Det sitter ofta i flera timmar inpå dagen.
Jo, justja. Anna sa också att det kanske kommer att dyka upp en planta, växt, vatten eller bebis eller liknande i drömmarna snart, som en symbol för att gå vidare, växa och gro. Jag tror att jag drömde om någon form av planta samma kväll som hon hade sagt det, men det kanske mest var just för att hon hade sagt så.
Kommentera