Jag hittar allt fler i min vän- och bekantskapskrets som också har varit eller är utmattade. En av dem är min favorit-danslärare genom alla tider. På något sätt, hur tråkigt det förstås än är att hon också har varit utmattad, skänker det mig samtidigt tröst och hopp att andra människor - som jag beundrar och tycker om - också har hamnat här. För det stärker mig i att det inte behöver vara något fel eller dåligt med mig bara för att jag har hamnat här. Faktum är ju snarare att det oftast händer till de allra finaste, snällaste och duktigaste människorna. Favorit-dansläraren skrev såhär till mig när jag frågade om vilka som hade varit hennes viktigaste ingredienser på vägen tillbaka:
"Åh Erica. Jag vet att det är en stor sorg. Och skam. Att man skyller på sig själv, att man skadat sig så. Jag vågade inte dela med mig om vad som hänt. Jag höll det hemligt för många. Jag tror det är bättre att berätta, om man orkar. Vara öppen. Försöka att inte skämmas. I efterhand så har jag en del saker som jag vet var bra. Sov och vila mycket, men försök gå upp när du vaknar och inte bli liggande. Är du deprimerad? Det var jag. Mycket. Jag såg till att gå ut. Även om jag blev andfådd av att bara promenera, försökte jag göra det. Utan krav, men för att inte sjunka lägre i depressionen. Fylla på med ljus. Natur (klyschigt, men sant!). Hade jag inte haft partner hade jag åkt hem till familjen. Om du har hjälp runt omkring, börja med att ta bort stressorer. För mig var det t.ex. att gå på Ica. Välj bort saker som drar igång systemet. Umgås bara med dem som får dig att må bra, vara dig själv. Jag yogade mjukt under hela perioden. Provade medicinsk yoga genom sjukvården. Gick stresshanteringskurs genom företagshälsovården. Det var bra! Slutade med kaffe, var mycket sparsam med socker och alkohol. Det stressar nerverna. Åt långsamt. Slutade läsa deckare, och se nyheter/läskig film. Gick i terapi. Speciellt nu i efterhand! Fick en läkare jag litade på. Kommunicerade så öppet jag kunde. Jag var desperat och beslutsam att bli bättre... men fick rådet av min kloka läkare att inte vara för perfektionistisk också med min läkning. Att låta det ta sin tid. För det gör det. Lång tid. Så känner du att du backar av att börja efter nyår, var vaksam och alarmera till din läkare! Men var trygg i att om du är redo så är det bra för läkningen att komma tillbaka till ett sammanhang, känna tillhörighet med kollegor och så... och något som jag klamrade mig fast vid: vi läker. Det gör vi. Tänk på det. Tänk på hur extraordinär kroppen är! Den tar hand om sig om du ger den chansen. Ja man kan få skador på hjärnan... det var jag också mycket rädd för. Min läkare sa: "hjärnan är plastisk. Den läker" Så Erica; försök lita på att du läker. Jag började försöka meditera. Om du inte tycker det är flummigt, give it a try. Sitt stilla. Andas. Fokusera på att tänka: jag läker. Min kropp läker. Mitt hjärta läker. Min hjärna läker. Jag tror det är bra att tänka ljusa tankar, om du kan. Det tog lång tid för mig att komma igenom själva depressionen, men när jag läkt lite och mörkret skingrats, så blev det lite lättare att fortsätta läka. Jag läste en del. Försökte utvärdera mina beteenden. Se vad jag har för triggers, när blir jag stressad? Vad tänker jag då? Vad har jag för mönster? Och sedan försöka lära om. Sluta multitaska. Göra en huvudaktivitet. Prioritera. Sänka kraven (jag vet du har hört det tusen gånger!!) men det är tyvärr sant. Jag var tvungen att hitta ett sätt att sänka kraven både privat, personligt och proffesionellt... leta efter nycklar där du förmår leva med att prestera mindre bra! Oj vad jag skriver mycket. Snälla du. Hoppas du inte känner krav att göra nåt alls. Men om något kan kännas nära dig, och värt att prova.. hoppas jag det kan hjälpa dig. Du får gärna höra av dig och fråga mer specifikt om du tror jag kan hjälpa dig med nåt särskilt. Lycka till. Och igen
Lita på att du läker
Ge det tid
Hitta nycklar där du förmår sänka kraven
Sök hjälp
Prova yoga/andningsövningar/meditation
Gör bara sådant du tycker om!
Tänker på dig."
Fina Maria.
Kommentera