Anna är en av mina terapeuter. Hon är klok. I jämförelse med min andra terapeut, som jag har via Vårdcentralen, ger Anna råd, delar med sig av egna erfarenheter och säger ifrån. Jag behöver det. Och hon ger mig vägledning in i många insikter. Ger mig nya sätt att tänka på. Häromdagen försökte jag skriva ned några punkter som vi har pratat om på sistone.
- Skillnaden på att vara säker och att vara trygg. Anna gav mig ett exempel med en yxmördare. Om en sådan gick omkring ute i korridoren utanför rummet där vi sitter och pratar så kommer vi att känna oss både osäkra och otrygga. Men om vi har en säkerhetsdörr som vi hinner låsa i tid så kommer vi åtminstone för stunden att känna oss säkra. Dock kommer vi inte att känna oss trygga. Och i de banorna kan man tänka kring många situationer. Ta till exempel när jag ska hålla en presentation på någon form av scen inför många människor. Jag har insett på sistone att det är en situation som tar mycket energi från mig, även fast jag ofta klarar av det galant, jag förbereder mig ju förstås in i det minsta. Kanske är det så att jag känner mig säker på scenen, fast inte trygg? Och det känns viktigt för mig att känna mig lite mer trygg i lite fler situationer än vad jag har gjort, framför allt i jobbet och i sociala situationer. Detta tankesätt adderar därför till mina tidigare tankegångar kring introvert kontra extrovert.
- Att vara rädd eller att inte vilja? Jag uttryckte för Anna att jag är rädd för att inte kunna eller behärska saker, och att avslöjas och göra mig till åtlöje om jag inte kan det, och att jag därför är orolig och nervös inför att till exempel sitta med i en paneldebatt i jobbet. Anna frågade då om det faktiskt är att jag är rädd för att inte kunna tillräckligt i debatten, eller om det kan vara så att jag faktiskt inte alls egentligen velat sitta i panelen från första början? Hmm.
- Ansvar och skuld är min bästa gren. Jag är bäst på detta. Och om jag försöker ta lite mindre ansvar, bry mig lite mindre om saker och känna lite mindre skuld så kommer jag för den sakens skull inte gå över till den motsatta sidan av vägen och bli helt likgiltig och nonchalant. För om jag nu är helt nedkörd i ansvar/skuld-diket kommer jag möjligen bara att hamna ungefär någonstans mitt uppe på vägen om jag försöker att tona ned det, och inte falla över helt i diket på andra sidan.
- Krama om mina yngre versioner. Ibland kanske jag behöver hålla om och tala om för de yngre versionerna av mig själv att de är okej. Att vi är okej. Och ibland, om det nu råkar vara en situation som jag inte känner mig okej ijust nu, som till exempel när jag blir helt slut av att vara på fest och spela ett visst spel, så kanske jag behöver tala om för de yngre versionerna i mig att de är okej, att det bara är jag just nu som inte orkar. Men de hade orkat. De hade klarat av det här och de hade älskat det här som de brukade göra. Och jag kommer att orka det igen, senare. Även fast jag är vuxen nu har jag barnet, tonåringen och ungdomen kvar i mig, förstås. Och de har kämpat med sina vardera saker. De har sina olika rädslor. Och de måste jag också ta hand om, ibland.
- Att vara prinsessa och/eller drottning i mitt eget och andras riken. En användbar liknelse. Till exempel i förhållande till föräldrar. Hela mitt liv har jag varit prinsessa i mammas respektive pappas rike, där de i sin tur har varit drottningar och kungar. Sedan blir man äldre, träffar pojkvän, och skapar sitt eget rike. Plötsligt är jag både drottning och prinsessa samtidigt. Inte helt enkelt. Inte helt enkelt för mamman och pappan att hantera att prinsessan börjar bete sig som en konkurrerande drottning, inte helt enkelt för mig att andra försöker agera drottning och kung gentemot mig som inte längre enbart är en prinsessa. Så då försöker man balansera mellan dessa olika roller. Och det är svårt.
- Perfektionismen kanske inte bara beror på en rädsla för att skapa oreda runt omkring mig och därmed också inuti mig själv, kanske beror den även på en rädsla för att få kritik för sådant som jag tidigare har fått eller skulle få kritik för. En typ av kritik som har gjort mig ont och som jag nu faktiskt skulle kunna sluta vara rädd för, åtminstone till exempel i mitt eget hem, för där är det jag som bestämmer och ingen kommer att kritisera mig där. Men det sitter djupt rotat i mig att det ska se perfekt ut ändå. Det kan därför vara värt att fundera på om det faktiskt är för min egen skull jag gör det, eller på grund av rädslor för vad andra skulle tycka?
- Inte vara för hård mot mig själv. Jag måste akta mig för att vara för hård mot och utmåla mig själv som någon som inte klarar av saker eller orkar, som är för svag. Jag har hamnat här av många olika anledningar. Och många av dessa anledningar är andra högst delaktiga och ansvariga i. Skulle jag till exempel vilja säga till mitt jobb att jag vill byta jobb ska jag därför inte frestas att säga att jag måste byta jobb för att jag inte tror att jag klarar av det. Utan att min utmattning snarare bland annat är ett symtom på en överbelastad arbetsmiljö med otillräckliga resurser, otydliga mål och förväntningar och rent av taskiga förutsättningar för att göra ett bra jobb och inte köra slut på sig själv. I en sådan situation kan jag inte, oavsett hru roligt själva arbetets innehåll är, stanna kvar och må bra. Inte vara för hård mot mig själv. Vara snäll mot mig själv.
Kommentera