fikaphilosophy.blogg.se

Läser den här artikeln och slås av hur lång väg jag har kvar för att bli frisk, då jag har så många symtom kvar. Det gör mig ledsen. Det gör mig också oroad att läsa att det finns risk för att få permanenta skador på hjärnan. Tänk om jag alltid kommer att ha sämre minne? Sämre koncentrationsförmåga? Det oroar mig. Fast å ena sidan har jag också läst på andra håll om hjärnans fantastiska förmåga att läka.

Hur som helst så har jag ju tänkt skriva lite om mina symtom och hur jag mår och har mått, för att minnas det när saker och ting blir bättre. Och idag tänkte jag utgå ifrån artikelns beskrivning av den nedåtgående spiralen som till sist hamnar i ett utmattningssyndrom.

"Stressens olika faser och nedåtgående spiral mot utmattningssyndrom

Det tar tid att bli utmattad. Det sker inte över en natt. De första tecknen brukar vara:

1. Extrem trötthet som man inte kan vila sig ifrån
2. Sömnproblem (svårt att somna, tidigt uppvaknande, mardrömmar)
3. Olust att gå till jobbet, olust till att börja dagen
4. Därefter börjar mindre fysiska problem uppstå i form av infektioner, förkylningar, muskelsträckningar, mag-/tarm- eller hudproblem, rygg och nackproblem, spänningshuvudvärk"

Mest framträdande av de här fyra punkterna var definitivt nummer tre för mig: olust att gå till jobbet och olust till att börja dagen. Under det senaste året innan sjukskrivningen vaknade jag nästan varje dag med tanken "jag vill inte" i huvudet, vilket kändes väldigt konstigt och ovant. "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte", det blev nästan som ett mantra emellanåt. Det jag inte ville var att gå till jobbet, medan att gå upp på helgerna inte var ett lika stort problem. Jag ville inte gå till jobbet, även om många arbetsuppgifter kändes roliga i sig, mest för att jag avskydde att sitta på kontoret och för att jag kände mig överbelastad och otillräcklig. En liknande känsla brukar jag få varje år i november, just för att det är november, men det senaste året följde känslan med även långt inpå våren och sommaren. 

De "mindre fysiska problemen" har uppstått och pågått under många år; jag har blivit sjuk titt som tätt, haft mag- och tarmproblem, fick ryggskott i våras och spänningshuvudvärk är min ständiga följeslagare. Min räddning under många år vilket kanske sköt fram kraschen något har nog varit att jag egentligen aldrig har haft sömnproblem.

"Utmattningsfasen och sammanbrottet

Men om vi fortsätter som vanligt och kraven ökar (både de egna kraven och arbetets krav, chefens krav) så närmar vi oss den farliga situationen då hjärnans kognitiva funktioner påverkas mer och mer och stresshormonerna ökar snabbt i kroppen. Det påverkar viktiga funktioner i hjärnan.

De kognitiva funktionerna påverkas genom att

• man får minnesstörningar och en oförmåga att tänka klart (hjärnan känns som sirap, det går långsamt)
• man drabbas av svåra koncentrationsproblem - kan inte läsa en bok, text; man blir hjärntrött snabbt
• stresstoleransen blir låg och man får en känsla av att vara ”speedad”. Även roliga saker stressar och man kan inte göra för många saker på en dag.
• man blir överkänslig för ljud, ljus, lukter (åka T-bana kan vara svårt med alla människor, ljud och lukter)
• man drabbas av ”tunnelseende” och får svårt att fatta beslut och vara kreativ. Man går på autopiloten.

Även de emotionella funktionerna påverkas starkt:

• Känslolabilitet - man pendlar i humöret och känsloläget
• Nedstämdhet - ingenting känns roligt längre, man är låg
• Brist på energi
• Ångest, oro och rädslor.

Ångest ger ofta obehagliga och skrämmande kroppsliga reaktioner som andnöd, hjärtklappning, svettning, tryck över bröstet, etc."

Det är helt sjukt men jag kan i princip sätta check på alla dessa punkter. Tyvärr alltså. Mitt minne suger, jag får inte fram namn på personer eller platser, namn som jag verkligen inte har haft problem med innan. Jag har också svårt med korttidsminnet, jag får söka länge i hjärnan för att minnas saker som pojkvännen och jag har pratat om, vilket jag aldrig har haft problem med förut. Jag har svårt att minnas planer, men också händelser som har skett under det senaste året. Det känns som att hjärnan är överfull.

Jag har svårt att koncentrera mig, det var värre precis efter kraschen men är fortfarande svårt. Blir fort rastlös, har svårt att orka se en hel film i ett svep, och klarar inte av några som helst störningsmoment när jag försöker koncentrera mig på till exempel ett recept eller att skriva.

Stresstolerans typ lika med noll. Eller okej, nu är den kanske lite bättre, men precis vid kraschen var den verkligen noll. Jag kan verkligen inte göra för många saker på en dag, eller ens på en vecka. Har jag en sak inplanerad varje dag i en hel vecka stressar det något ofantligt. Det ger mig hjärtklappning och tryck över bröstet samt en oro i huvudet. Hjärtklappning började jag få ungefär halvvägs in i sjukskrivningen, vid tillfällen som då jag spelar tv-spel. Drabbas nästan av panik om kraven upplevs som för stora, eller om det är mycket ljus, ljud och intryck omkring mig. På sistone, bara sista veckan eller så, har jag också blivit extremt känslig för lukter. Reagerar direkt på dåliga andedräkter, eller matos, och liknande. Häromveckan satt jag mitt emot en kille på tunnelbanan, som hade en kasse med sushi i knät. Till slut var jag tvungen att byta plats. Att åka tunnelbana eller tåg har överlag blivit väldigt svårt då jag blir extremt åksjuk.

Check, check, check och check även på de emotionella funktionerna.

Det blir förstås så tydligt såhär i efterhand att jag var påväg nedåt i den här spiralen, och jag tog många av symtomen på allvar, försökte råda bot på dem var för sig på olika sätt, har studerat stresshantering, försökt ta hand om min mage och så vidare de senaste åren, men uppenbarligen så räckte det inte. Det räcker till synes inte att släcka de akuta bränderna på ytan lite då och då, man måste verkligen gå till brändernas källa.

Hur jag har mått har också återspeglat sig i mitt beteende på sätt som artikeln beskriver, bland annat genom att jag började unvika att prata i telefon, dra mig undan i sociala sammanhang och bli mer kortfattad, cynisk och lättirriterad.

"Ofta är det nödvändigt med en sjukskrivning för att hjärnan och kroppen ska få en möjlighet att återhämta sig. Det innebär att man inte ska prestera och att man får avhålla sig från allt som innebär prestation. Även att spela golf eller träna hårt på gym kan innebära att man tävlar med sig själv och presterar. Prestationen drar igång stresshormonerna igen."

Det här är en utmaning för mig just nu. Att fortsatt avhålla mig från prestation. Märker att det har börjat smyga sig på mig igen, till exempel när jag bakar, yogar eller skriver. Mina stresshormoner har definitivt börjat dra igång igen de senaste veckorna, och det känns inte bra.

Till sist, artikelns råd för att ta sig ur det och mina fetmarkeringar som representerar det jag framför allt fokuserar eller borde fokusera på:

1. Sömnen – se till att få ordning på din sömn. Lägg dig i tid och varva ner innan du lägger dig. Regelbundna sovvanor. Inga datorer eller telefoner innan sovdags! Vila ofta under dagen!
    
2. Rör på dig, men undvik hård intensiv träning! Det kan öka stresshormonerna i kroppen. Gå promenader, var ute i naturen.
    
3. Gör någon form av yoga. Medicinsk yoga är en lugn yogaform som används på Karolinska sjukhuset och Danderyds sjukhus för utmattade patienter. Yogan reparerar nervbanorna i hjärnan.
    
4. Mindfulness och meditation. Man har i forskning sett att mindfulness har stor läkande effekt på stress och utmattning. Den är även förebyggande och skyddar mot stress. Lyssna på hur din kropp mår.
    
5. Ät regelbundet och ät nyttig mat. Undvik socker, kaffe och alkohol.
    
6. Ha en professionell samtalspartner (leg. psykolog, leg. psykoterapeut, KBT-psykolog).
    
7. Compassion och självmedkänsla. Sätt dina gränser och säg nej - bygg upp din självkänsla. Var snäll mot dig själv! De egna kraven kan stressa dig. Om självkänslan är låg och du har perfektionistiska drag kan det bidra till att du inte sätter gränser för när arbetet ska vara slut för dagen. Minska dina krav – tänk ”good enough”. Ta hand om dig och se till att du får återhämtning.
    
8. Ibland behövs det medicin – antidepressiva och ångestdämpande, beroende på hur dåligt personen mår. Men samtal med en psykolog kan inte uteslutas trots att man tar medicin. Det gäller att få ventilera och utforska vad som har hänt och förstå sina egna beteenden, samt att få psykologiskt stöd och verktyg för återhämtningen.