I april skrev jag följande i min bok "Min dag på 3 minuter":
FÖR mycket stress på jobbet.
FÖR lite vila på fritiden.
= En tickande bomb.
Och uppenbarligen var det precis så. För i september blev jag sjukskriven med utmattningssyndrom. Men det trodde jag ju förstås inte då, när jag skrev om den tickande bomben, inte trodde jag då att jag var så nära inpå branten. Eller att det ens överhuvudtaget kunde hända mig, jag var ju så ung. Det var ju någonting som hände min mamma, liksom, men inte mig.
Acceptansen har därför tagit tid. Att acceptera att jag är i ett såhär dåligt skick nu. Att det kommer att ta tid att läka, och att under tiden pågår livet utanför. Under tiden blir sommar till höst och höst till vinter. Kanske vinter till vår också. Senast jag jobbade var det 27 grader och sol ute. Då var jag i Göteborg på jobbresa, och det var då jag upplevde det som att jag gick in i den berömda väggen. Nu är det vinter, adventsljusstakarna är framplockade och inte förrän efter nyår, när 2016 har blivit 2017, är det tänkt att jag ska prova på att arbeta igen.
Jag tänkte ta det från början här, för min egen skull. Skriva om känslan, både innan och efter, symtomen, upplevelsen, insikterna. Och vägen framåt. För att inte glömma. Inte glömma och göra om samma sak igen, senare. För det är så lätt hänt att glömma bort och falla tillbaka in i samma mönster, gå in i samma roll, alldeles för enkelt. Och jag kommer att hamna här igen om jag inte förändrar mina mönster. Och det vill jag inte.
Och hittar någon hit och tycker om att läsa om mina tankar kring denna resa så är jag bara glad, särskilt om det är så att det också kan hjälpa andra att ta bättre hand om sig själva och inte hamna här. Jag har alltid velat beröra människor och det kanske får bli på det här sättet, åtminstone just nu.
