fikaphilosophy.blogg.se

Lägger ut en del av mina texter på en skrivsida och där skrev en tjej som heter Stella den här fina texten som väckte mycket tankar i mig kring min situation nu under utmattningen. Så jag skrev ned de tankarna. 

Trött på att vara ett jävla MVG-barn

Jag orkar fan inte längre. 
Det räcker nu.

Jag är så förbannat trött på att

Vara i tid 
men glömt att sova 
och äta frukost 
men det gör inget 
för jag är i tid. 

Blä, känner igen mig så väl. Önskar bli bättre på att vara i tid men utan att ha stressat till den tiden. För det är ju det optimala ändå!

Vara trevlig 
och glad och allert 
hela tiden 
dygnets alla timmar 
tills det inte finns några timmar kvar 
men det gör inget 
för jag är ju trevlig. 

Tänkt mycket på det här på sistone, framför allt kring att vara introvert kontra extrovert. Och då inte bara den allmänt kända definitionen av att vara blyg kontra utåtriktad, för det är ju visst inte vad det egentligen handlar om lärde jag mig ganska nyligen. Jag är huvudsakligen introvert då jag samlar på mig energi när jag är ensam och i lugna miljöer. Att gå på fest eller liknande, hur kul jag än kan tycka att det är, är någonting som överlag dränerar mig på den energin. Och jag tror att en del av anledningen till att jag har hamnat i min sjukskrivning är för att jag de senaste åren, både på universitetet men framför allt i mitt jobb, har tagit på min en roll som i alldeles för stor utsträckning kräver att jag ska vara extrovert. Vilket dränerat mig på energi. Men jag har lätt att hamna där, för att jag är utåtriktad, social, duktig och trevlig, ändå. Och jag trivs i att vara i den rollen ibland, men jag behöver tiden för återhämtning också. Det har jag tänkt mycket på på sistone.

Också tänkt på att det är just den extroverta typen som på något sätt premieras i samhället och i arbetslivet, vilket är synd. T.ex att man bygger om mindre kontorsrum till stora öppna kontorslandskap, vilket inte alls passar alla bra, särskilt inte om man är mer åt det introverta hållet som behöver mer lugn och ro runt omkring sig. Irriterande.

Vara smart 
och kunna allt 
om allt som man bör kunna något om 
för det är ju allmänbildning 
och det har ju alla 
för jag är ju inte dum 
som tur är 
jag kanske inte minns sist 
jag inte gjorde något vettigt 
men det gör inget 
för jag är ju smart.

Vara snabb 
och förstå allt 
kunna svara på alla frågor 
helst innan de ens hunnit ställas 
och sen gärna ha lite extra info 
bara för att 
det är alltid bra

Så igenkännande. Det här var någonting som jag insåg bara precis innan sjukskrivningen också. Att jag försöker kunna typ MER än personer som är typ 20-30 år äldre än mig, inom områden som de alltså kanske arbetat med i 20 år längre med än jag. Det är ju inte rimligt? Jag har alltid velat kunna allt. Och det är förbannat uttröttande. Tror det för mig hänger ihop med att alltid ha kontroll och inte våga släppa den. Yoga och meditation hjälper mig, men det kommer att ta så lång tid att släppa på detta. Vill också gärna ha lite extra info etc "bara för att", jag vill alltid överprestera. Varför då?? Varför kan inte du och jag också bara vara precis good enough? Tröttsamt. Är också en sådan som aldrig gör någonting icke-vettigt. Det gjorde det svårt framför allt i början av sjukskrivningen, när tanken var att jag bara skulle vila... Kunde inte gå en hel dag utan att gjort någoting vettigt ju?!? Men det måste jag också lära mig. (Eller nej, jag måste ingenting. Men jag vill. Hehe.) Pratar med terapeuten om att låta lusten styra lite mer. Och lusten får utrymme att styra när jag släpper på kontrollen och alla krav.

det kanske inte blev någon lunch idag 
men det gör inget 
för jag är ju snabb.

Vara omtyckt 
framför allt är det viktigt 
att vara omtyckt 
av alla 
hela tiden 
på alla platser 
både fysiska som virtuella 
på facebook 
sms 
instagram 
likes 
jävligt viktigt med likes 
kanske inte alltid älskad av mig själv 
men det gör ju inget 
för jag är omtyckt av andra.

Det här är så sorgligt, när man tänker på det. Varför tycker jag inte att jag duger precis som jag är, oberoende av andra?! Blir arg på mig själv. Det är utröttande att kämpa för denna bekräftelse hela tiden. Jag vill inte heller att någon ska tycka det minsta lilla illa om mig. Men so what om de skulle göra det då, om jag ändå älskar mig själv och står för det jag gör? Egentligen. Försöker dra ned på sociala medier just nu, det går sådär, det är så invant. Men bara en sån sak som att inse att jag knappt kan ta en fin fika för mig själv utan att känna att jag behöver dela med mig av den på någon virtuell plats.. Fan vad jobbigt? Jag förstår verkligen att jag är utmattad, haha. Jag har inte jobbat överdrivet sista åren, det är inte därför jag är utmattad, det är för att jag har haft för höga krav på mig när jag väl har jobbat, men också för att jag ägnar mig åt allt det här andra. Kunna allt, vara omtyckt av alla, vara alla till lags, aldrig vara jobbig eller besvärlig, överanalysera allt omkring mig, ha ett fint hem hela tiden, etc. etc. Puh. 

Vara enkel 
i alla sammanhang 
fungera med alla personer 
bara finnas där 
och vara bra 
behövas 
göra rätt för sig 
och för andra 
samtidigt 
och innan det egentligen behövs 
jag behöver kanske en kram 
men det gör inget 
för jag är enkel.

Varför får andra använda oss hela tiden fastän vi inte får använda andra? Varför får andra vara svaga och be om vår hjälp fastän vi inte ber om hjälp när vi känner oss svaga? För att då är man inte enkel och så, nej. Jobbar mycket med terapeuten om detta, att jag ska kunna känna att jag inte alltid behöver göra rätt för mig. Men det är djupt rotat sedan barnsben. Tror också att det är däri som problematiken kring att inte känna att man duger precis som man är oavsett vad man gör ligger i grund och botten. "Nej, jag duger inte om jag inte bidrar." Men man behöver inte alltid bidra, tror jag. Det måste vara så. Eller, jag vet ju typ nästan, för jag har inte bidragit särskilt mycket de senaste två månaderna, det kan jag säga, haha. Och jag lever och här vänner omkring mig ändå. 

Vara i framkant 
men inte för långt fram 
du kan ju glömma att du ska 
få ta mer plats 
än den plats du ska ta 
du ska veta din plats 
men du ska också visa 
att du kan lite mer 
än vad som krävs 
så att du kanske har chans 
till en ny plats 
lite lite lite högre upp 
längre fram 
i kanten 
jag kanske har ont i magen 
för att jag balanserar så mycket 
men det gör inget 
för jag är i framkant. 

Fint det där sista om att balansera så mycket. för det gör jag med. men samtidigt har jag ingen balans. Haha! Mindfuck. Balans och harmoni är mina önsketillstånd, alltid. Det är vad jag ber om i meditationen. Terapeuten kallade det att vi ska försöka få mig att ha fredagsfeeling lite oftare. Det låter härligt.

"Men du behöver inte vara allt det där."

Käften. Du förväntar dig att jag ska vara precis allt det där.

"Du" = Samhället, media, osv. osv. Ja. Alla förväntar sig det där. Det enda sättet kanske är att själv komma till insikt om att våga stå emot? Så himla svårt. Men jag önskar verkligen att mina vänner inte ska behöva bli utbrända först, som jag, för att först då förstå att DET GÅR INTE IHOP SIG att försöka vara allt det här. Det gör inte det. Kroppen kollapsar.

Jag önskar att jag hade kunnat inse det tidigare. Men jag är glad och stolt över att jag gör den här förändringen nu, och ger mig både tillåtelse och tid att komma till dessa för mig oändligt viktiga insikter. Jag gör det för resten av mitt livs skull.