Jag har så mycket oro i mig. Jag har insett det nu. Nu när jag liksom har skalat av mig alla mina lager som en lök, och funderat över kärnan till alltihop. Jag är så otroligt, otroligt naken, och på många sätt så mår jag sämre än på väldigt länge för att jag låter allt komma upp till ytan, för att nakenheten gör mig så skör och bräcklig, lättstött och känslig. Så kanske är jag inte egentligen en såhär orolig och ångestfylld kvinna alltid, det bara råkar ta över hela mig just nu, men förståelsen för att det finns där inne är nog ändå viktig. För jag tror att oron sipprar ut lite grann hela tiden, ibland mer och ibland mindre, i olika situationer och i olika skeenden. Och den tar förmodligen mycket mer energi än vad jag förstår.
Dock och men, så känner jag mig inte deprimerad, vilket känns som ett viktigt OBS. För därför är jag också väldigt tveksam till att äta antidepressiva, som läkaren föreslår. Jag känner att det är en förhastad grej, även om jag snart har varit sjukskriven i sex månader. Förhastad därför att... Jag klarar mig, ju? Nej, inte ens ett frågetecken. Jag klarar mig ju. Jag kan själv. Med lite hjälp, visserligen, och det är inte fult eller dåligt, det är modigt. Jag behöver inte ryckas upp ur sängen, behöver inte bli mottaglig för terapi, få ork till fysisk aktivitet, jag är redan där. Och jag är fast besluten om att med rätt psykiatrisk hjälp och om jag fortsätt vågar vandra på den här vägen så kommer allt att fortsatt bli bättre. Det är redan bättre. Så mycket bättre. Fast jag mår sämre. Jag är sannare mot mig själv.
You can, you can do anything, anything.
You can, you can do anything, anything.
You can do anything.
You can, you can do anything, anything.
You can do anything.
You can, you can do anything, anything.
You can do anything.
You can, you can do anything, anything.
You can do anything.
Blev gråtmild i vilostolen på spa't där jag spenderade min dag idag, när Sia sjöng ovanstående rader i mina hörlurar. Blir gråtmild nu igen när jag lyssnar på samma stycke. Blir som överväldigad över att ja, jag klarar vad som helst. Jag kan göra vad som helst. Jag vet bara inte tusan vad det är jag vill göra, just nu, och precis hur det ska gå till. Men jag vet, jag vet ju att jag fucking kan. Jag är en av de mest begåvade människorna jag vet, jag är den som har fått stipendium flera gånger, som forna klasskamrater vet att det kommer att gå bra för, som alla bara antar är lyckad, för att jag är bra. Jag är bra. Jag måste bara inse det själv. Alltid, och inte bara när jag har ett kvitto på det.
Jag hade en tuff dag på spa't, därför att oron följde mig som en ständig följeslagare hela tiden, hela vägen, in i omklädningsrummet, ned i poolen, in i bastun och ned i massagebadet. Vad är det för oro?
Jag hade en tuff dag på spa't, därför att oron följde mig som en ständig följeslagare hela tiden, hela vägen, in i omklädningsrummet, ned i poolen, in i bastun och ned i massagebadet. Vad är det för oro?
Dels var jag orolig redan innan, igår, för att jag inte visste exakt vad jag behövde ha med mig. Finns handduk där, kan jag ha mina egna badkläder, osv. Försökte intala mig själv att det löser sig, att fundera över det när det faktiskt var dags att packa idag, och att om det skulle glömmas någonting som löser det sig nog. Men sen oroade jag mig också, eller hade bara en dålig känsla i magen på något sätt, när jag var där, för jag avskyr att inte hitta på nya ställen och ha allt under kontroll. Undrar varför det är så. Har alltid avskytt det. Rädslan är att... Irra omkring, inte hitta, se dum ut, göra fel? Tror jag. Frågan är varför jag är så rädd för det. Men det tog liksom över allt. Jag längtade hem. Fann ingen trygg plats. Tyckte att det lät och var mycket ljud överallt. Blev överväldigad. Kände mig synad överallt. Fina östermalmsdamer överallt. Flydde in i meditationssalen där jag skulle gå på ett qigong-pass, satte mig och mediterade i tjugo minuter. Blev lugnad. Var bättre sen. Men ändå på helspänn hela tiden. Förstod inte hur jag skulle duscha innan badet, om man kunde blöta ned överallt. Allt kändes bara så otroligt krångligt. Och det är skillnad då på att vara själv eller att vara med någon man känner, för då kan man prata högt om det här. Resonera sig fram. Och inte se då dum och förvirrad ut om man står still och stirrar på en handduk för att man inte vet vart man ska göra av den.
Jag har inga svar, men vet att jag måste börja nysta i det här.
Platser har alltid varit känsligt för mig, snabba förändringar, att packa, att komma i ordning, att känna sig hemmastadd, trygg. Är det så enkelt att det kommer sig av mina föräldrars skilsmässa och det ständiga flyttandet? Jag vet att det har medfört att jag så fort jag kommer någonstans på t.ex. semester genast vill plocka upp hela resväskan och bo in mig, om det så bara är för en natt. Lägga in kläderna i garderoben, lägga fram boken på nattduksbordet. Det kommer alldeles självklart sig av att jag alltid snabbt gjorde mig hemmastadd hos mamma respektive pappa när jag kom dit. Kunde ju inte bo i en resväska då, när jag var hemma. Men vad är det som gör att det är så otroligt viktigt för mig att få den där känslan av att vara hemma? Och av att jag måste ha allt under kontroll, behöver veta precis vad jag ska göra och hitta överallt? Inte se dum ut? Blä.
Samma känsla som jag hade på spa't idag infann sig ofta under min universitetstid också. Jag upplevde det som att man hela tiden var tvungen att se ut att veta precis vad man gjorde, ha en tydlig riktning dit man gick, och för den delen vara snygg samtidigt. Tyckte det var skitjobbigt att inte hitta till ett klassrum, eller att, åh gud förbjude, inte ha någon plats att äta lunch på tillsammans med andra, och behöva irra runt själv. Att äta lunch själv, för att schemat inte matchade med någon jag kände, var fruktansvärt. Men varför, egentligen?
Sen kanske upplevelsen på spa't förstås blev extra svår då det var länge sen jag utsatte mig för en sådan här situation, och jag har blivit mer rädd och orolig under sjukskrivningen just för att jag inte utsätter mig för situationer som denna. Men jag kan också tydligt se att jag har tyckt att liknande situationer har varit jobbiga även förut, så jag tror att det är viktigt att komma till botten men detta.
Och jag är helt klart intresserad av att inte bara illustrera mina egna beteendemönster och försöka förändra dem, jag vill väldigt gärna fundera över varifrån de kommer också. Det är kanske det som gör att jag tycker mer om psykodynamisk samtalsterapi än ren KBT. Ska ta upp det med min läkare nästa gång.
Kram, kram på dig Erica. Allt blir bra till slut.
Jag har inga svar, men vet att jag måste börja nysta i det här.
Platser har alltid varit känsligt för mig, snabba förändringar, att packa, att komma i ordning, att känna sig hemmastadd, trygg. Är det så enkelt att det kommer sig av mina föräldrars skilsmässa och det ständiga flyttandet? Jag vet att det har medfört att jag så fort jag kommer någonstans på t.ex. semester genast vill plocka upp hela resväskan och bo in mig, om det så bara är för en natt. Lägga in kläderna i garderoben, lägga fram boken på nattduksbordet. Det kommer alldeles självklart sig av att jag alltid snabbt gjorde mig hemmastadd hos mamma respektive pappa när jag kom dit. Kunde ju inte bo i en resväska då, när jag var hemma. Men vad är det som gör att det är så otroligt viktigt för mig att få den där känslan av att vara hemma? Och av att jag måste ha allt under kontroll, behöver veta precis vad jag ska göra och hitta överallt? Inte se dum ut? Blä.
Samma känsla som jag hade på spa't idag infann sig ofta under min universitetstid också. Jag upplevde det som att man hela tiden var tvungen att se ut att veta precis vad man gjorde, ha en tydlig riktning dit man gick, och för den delen vara snygg samtidigt. Tyckte det var skitjobbigt att inte hitta till ett klassrum, eller att, åh gud förbjude, inte ha någon plats att äta lunch på tillsammans med andra, och behöva irra runt själv. Att äta lunch själv, för att schemat inte matchade med någon jag kände, var fruktansvärt. Men varför, egentligen?
Sen kanske upplevelsen på spa't förstås blev extra svår då det var länge sen jag utsatte mig för en sådan här situation, och jag har blivit mer rädd och orolig under sjukskrivningen just för att jag inte utsätter mig för situationer som denna. Men jag kan också tydligt se att jag har tyckt att liknande situationer har varit jobbiga även förut, så jag tror att det är viktigt att komma till botten men detta.
Och jag är helt klart intresserad av att inte bara illustrera mina egna beteendemönster och försöka förändra dem, jag vill väldigt gärna fundera över varifrån de kommer också. Det är kanske det som gör att jag tycker mer om psykodynamisk samtalsterapi än ren KBT. Ska ta upp det med min läkare nästa gång.
Kram, kram på dig Erica. Allt blir bra till slut.
Kommentera