Jag var på stressmottagningen idag för mitt sista bedömningssamtal, den här gången med en psykolog. Det var mysigt, faktiskt. Hon ställde många frågor, tydliga, någorlunda enkla och avgränsade att svara på. Jag slapp försöka vara mitt allra bästa och mest strukturerade jag. Fast alla frågor var förstås inte enkla. En del saker har jag liksom inte hunnit tänka på.
MEN. Det blev också tydligt att jag är på många rätta spår i min utveckling. Psykologen återvände flera gånger till det jag precis hade sagt och tydliggjorde för mig vad det var jag hade sagt och hur det till och med på flera sätt överensstämmer med saker som de brukar uppmuntra till. Som att fundera över av vilken anledning man gör vissa saker. Att beteenden man har inte alltid i sig är skadliga, utan att det är varför man gör dem som kan vara det centrala. Så tänker jag till exempel kring min perfektionism här hemma i hemmet, kanske är det inte skadligt i sig att jag puffar mina kuddar - om jag gör det för att jag vill ha det fint hemma för min egen skull, och inte för att jag gör det för att jag tror att andra förväntar sig det eller att jag är en dålig människa om jag inte gör det. Det är förstås också skillnad på att puffa lite grann och att försöka puffa en kudde till minsta perfektionistiska beståndsdel i trettio minuter.
Hon hörde också på min berättelse att jag tycks ha kommit in på en annan viktig del av deras rehabilitering, nämligen den att fundera över vad jag själv vill. Som till exempel vad framgång är för mig. Vill jag bli VD, eller vill jag bli det för att andra skulle vilja det och tycker att det vore coolt?
Hon sa att jag är klok. Det brukar terapeuter säga till mig. Jag ska försöka tänka lite mer på det nästa gång jag är ängslig och orolig och känner hopplöshet. Jag är inte hopplös, allt kommer att ordna sig, för jag är klok och stark. Och människor älskar mig för den jag är.
Kommentera