fikaphilosophy.blogg.se

 

En av de svåraste tankarna utifrån denna nya "information" från stressmottagningen är hur jag ska förhålla mig till att kanske inte egentligen ha ett utmattningssyndrom, utan att istället framför allt lida utav ångest och oro och kanske rent av ha ett generaliserat ångestsyndrom eller liknande. Mina första läskiga tankar är att utmattningssyndromet är lättare att gömma sig bakom, att förklara sig med och stå för. Ångest är för mig mycket mer skämmigt. Det känns som att det ligger mer enbart "hos mig" då, att det är någonting som jag ensamt ansvarat för och borde kunna hantera. Att inte jobbet och utomstående omständigheter har lika mycket med saken att göra, fast jag känner att det har det. Och fastän ångest är någonting som jag kan ha fått både ärftligt och från den miljö jag har vuxit upp i. Jag vet till och med att det är så. Ändå är det förenat med skam. Att jag skulle vara en sämre människa för att jag har denna problematik. Och inga svar har jag idag. Det är bara så det känns precis nu.