Jag ska inte få gå hos stressmottagningen mer, jag är "för frisk". Relativt sett, alltså, ur deras ögon. Faktum är att de bedömer att jag inte ens kanske har ett utmattningssyndrom, utan att det är mitt lidande av ångest och oro som är det huvudsakliga problemet. Det i sin tur kan ju också vara extremt uttröttande och ge fysiska symtom, även det, men jag är ändå förvirrad. Såklart. I fyra månader har jag identifierat mig med ett utmattningssyndrom som jag nu kanske inte ens alls har haft.
Besviken blev jag också. Såklart. Jag var väldigt spänd och lite orolig redan innan mötet, det kändes som det var en viktig sak det här, att få besked. Jag hade satt mycket hopp till att få behandling och en plan från dem. Och så kommer jag in i rummet där den läkare jag har träffat innan sitter, tillsammans med en ny psykolog och en ny fysioterapeut, och läkaren inleder med att säga att hon är lite orolig för hur jag ska ta det, och då förstår jag ju på en gång. Läkaren har snälla, medlidande ögon. När hon sedan frågar hur det känns säger jag att det gör mig ledsen, och känner hur rösten spricker. Jag lät gråten komma ut, kunde inte riktigt prata utan att gråta. De var snälla och lät mig. Räckte fram en näsduk.
Och egentligen är allt detta positivt. Om än förvirrande. Att jag bedöms vara "för frisk". Att jag bedöms ha "för mycket energi". Jag har inte så stora problem med att sova, eller vakna, och psykologen sa att de tycker att det verkar som att jag "klarar mig ganska bra själv", om än att jag ändå har ett stort lidande som jag förstås behöver få hjälp med. Och det ligger mycket i det här, förstås, samtidigt som jag blir rädd, vilket jag också sa, att jag kanske har uppvisat en för stark sida där och försökt vara duktig. Men jag tror att de har sett igenom det, och jag ska nog inte heller förringa den starka sidan som jag har hos mig själv, eller den duktiga sidan. För det ÄR starka sidor hos mig själv som hjälper och stöttar mig och tar mig framåt. Det är de sidorna som ska hjälpa mig fortsatt. Jag ska på egen hand fortsätta med mina självhjälpsböcker, komma till fler insikter, hitta lugnet i yogan och meditationen. Och så fortsätta träffa terapeut-Anna förstås.
Samt förmodligen även remitteras till något som kallas WeMind. Där de fokuserar mer på ångestproblematik.
På ett sätt känner jag mig "friskare" bara genom att höra allt detta. Och det blir ju som lite mer avgränsat och fokuserat, att koncentrera sig på ångesten och oron som huvudorsaker, och kanske inte fundera så mycket i övrigt på allt vad orsaker och faktorer heter. Visst, jag mår ju likadant nu som imorse, jag har fortfarande upplevt och upplever en enorm utmattning och allt som har kommit med det. Men om det är som de tror, att jag inte har ett syndrom, så finns det också mer goda chanser för snabbare återhämtning och tillfriskning. Jag försöker fokusera på det.
Jag var lite orolig för att gå hem från stressmottagningen. Jag hade så mycket gråt inom mig. Jag smet in på toan och grät lite innan jag gick därifrån. Sedan gick jag till banken, och till Coop. Bestämde mig för att vara extra snäll mot mig själv idag, köpte en korsordstidning och en Skriva-tidning, samt glutenfria muffins. Som tur är kom pojkvännen hem tidigare idag också, så jag är inte ensam. Rättelse: Jag är aldrig ensam. Jag har honom. Jag har min familj. De finns här för mig.
Nästa steg är att ringa vårdcentralen och boka en ny tid.
Ett steg i taget.
Allt blir bra.
Allt blir bra.
Kommentera