fikaphilosophy.blogg.se

 

Jobbet skrev att vi skulle behöva ta ett möte så snart som möjligt. Det drog genast igång mina stressnivåer. Det i sig är fascinerande, och stärker mig i uppfattningen att jag behöver byta jobb, hur sorgligt det än känns. Jag frågade jobbet vad vi skulle behöva ta ett möte om och fick till svar att det skulle handla om vad som ska hända med bolaget och vad jag tror och vill på längre sikt. 

Jag har en känsla av att bolaget kommer att falla, falla med mig. Eller snarare, falla utan mig. Terapeut-Anna sa visserligen att det vore en naturlig utveckling för ett företag som har tagit sig an för stora åtaganden i förhållande till för få resurser. Vi kan inte leva upp till det vi försöker göra och lova. Och det är också det som har tagit så hårt på mig. Jag har känt mig extremt otillräcklig på jobbet, inte i mig själv men i att det jag presterar, oavsett hur jävla bra det är, inte räcker till. Jag har inte sett någon nära ljusning i situationen, det har känts hopplöst. Att sitta med presumtiva kunder och lova en massa saker, medan jag samtidigt har känt att med varje sak jag lovar så ger jag mig själv mer att göra, adderar mer att göra till den redan omöjliga hög av krav i förhållande till otillräckliga resurser, det har tyngt mig. Och min chefs målsättningar har känts alltför naiva och långt borta för att jag ska ha kunnat sträva mot dem. Därför har jag famlat i blindo och försökt göra mitt allra yttersta och lite till tills jag tillslut har kört slut på mig själv. Situationen är omöjlig. 

 

Ett tecken på att min situation har varit alltför omöjlig och krävande är ju också detta faktum att bolaget inte tycks klara sig om jag inte kommer tillbaka. Att det förmodligen krisar ordentligt på företaget just nu när jag har varit borta i tre, snart fyra, månader. Man kan inte ha en så skör verksamhet, inte som bolag på den nivån som vi försöker vara. Jag som ensam person kan inte vara oersättlig. Det är inte schysst vare sig mot mig eller verksamheten. 

 

Och det är med sorg i hjärtat och ett släng utav dåligt samvete som jag vet att jag kommer att behöva sitta i det där mötet och tala om allt det här, och berätta att jag inte ser någon framtid på företaget som det ser ut just nu, och att jag har börjat titta efter andra jobb. Jag önskar att det vore annorlunda. Jag önskar verkligen det. 

När Michaela Forni blev utbränd kom hon till en liknande insikt, och jag tyckte att det var tröstande och igenkännande att läsa hur hon beskrev det som en relation som tar slut. 

"Michaela hade sedan hon blev utbränd gått till en psykolog, och bland annat genom samtal med psykologen kom hon till en slutsats: Hon ville säga upp sig.

– Psykologen breddade mitt perspektiv och gjorde att jag blev motiverad att rota mer i mitt välmående. Jag kom fram till att ”jag måste nog sluta på det här jobbet”. Det var som att lämna en relation när man inser att man inte är kär längre. Man inser att det är över, det går inte att få glöden tillbaka.

Men inte alla förstod Michaelas beslut. Hon var framgångsrik och hade vad många ansåg vara ett drömjobb – varför skulle hon säga upp sig?

– Det säger mycket om vilket prestationssamhälle vi lever i, konstaterar Michaela. Ett jobb med en fin titel värderas högre än att må bra. Det är inte coolt att jobba arslet av sig och leva ett olyckligt liv, men vissa människor har mer respekt för den som väljer den vägen.

Michaela valde dock att lyssna på sig själv. Och när hon väl tog steget – att satsa enbart på sitt eget företag – kändes det helt rätt."

Jag väljer också att lyssna på mig själv. Att må bra är mycket viktigare än att jobba arslet av mig och leva ett olyckligt liv.

Jag har förresten fått min sjukskrivning förlängd, och började därför inte jobba idag som planerat tidigare.