Häromveckan snabbdiagnosticerade terapeuten på vårdcentralen och jag mig med GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag hade redan listat ut det på egen hand, men det var intressant och skönt att gå igenom de kriterier som hon hade på sina papper också. Och det behöver inte vara en stor sak, diagnosen i sig. Jag känner mer att den ger mig ytterligare förståelse och vägledning framåt.
En vän som har blivit diagnosticerad med samma diagnos skrev såhär till mig (och jag kände att jag kan liksom copy-pastea hela den diagnosen och dess bakomliggande förklaringar): "Har nu blivit diagnostiserad med GAD kopplat till prestation, ansvarskänslor och kontrollbehov (a.k.a duktig flicka, som i mitt fall beror på rädslan för otillräcklighet och att bli övergiven). Detta beteende har med tiden gett svår stresskänslighet och en slags utmattningsdepression."
Enligt en föreläsning som jag scrollar igenom just nu så anges ibland GAD som det grundläggande ångestsyndromet. Det känns rimligt. I vårdguidens beskrivning av diagnosen känns den extremt grundläggande och vanligt förekommande:
"En person som har GAD känner en ständig oro och osäkerhet som gör att det är svårt att koppla av och känna sig lugn och trygg i sig själv. Man kan känna sig ångestfylld, pessimistisk, rastlös, lättretlig, stressad och spänd. Tankarna handlar vanligtvis om att något hemskt ska hända, att en katastrof ska ske eller att de som står en nära ska försvinna eller lämna en. Dessa orostankar, såväl som grubblerier över det förflutna, gör att du får svårt att koncentrera dig och vara närvarande i nuet. Att ständigt vara orolig och känna ångest gör att du blir trött, samtidigt som du får svårt att sova. Sömnsvårigheterna kan göra att du blir känsligare för stress och ångest. Du kan även få kroppsliga symtom."
I WeMinds beskrivning av diagnosen tycker jag dock att beskrivningen breddas och nyanseras ytterligare:
"Ofta handlar oron också om sådant som andra skulle beteckna som småsaker, som att det ska bli dåligt väder på semestern eller att man inte ska välja rätt väggfärg inför renoveringen. Ofta är man upptagen med att göra saker för att "säkra upp" mot potentiella katastrofer eller så ser man till att helt enkelt låta bli sammanhang och situationer där man tänker att de kan uppstå."
Åter till föreläsningen som jag scrollar mig igenom. Där står att ångest inte är ett problem att lösa och oro inte en sjukdom att bota, de är snarare normala reaktioner som fyller viktiga funktioner i våra liv. Men när de blir överdrivna och börjar kontrollera våra liv så klassificerar vi dem som ångestsyndrom och behandling är därmed motiverad. Och jag får väl helt enkelt erkänna för mig själv att jag de facto lider utav min oro och ångest, och därmed bör behandla den.
Det grundläggande antagandet vid GAD är att man ser världen som en farlig plats, och att man inte kommer att kunna hantera den, varpå jag måste vara beredd på alla möjliga hot. Min terapeut beskrev det på ett liknande sätt när vi sågs på nytt idag. I föreläsningen skriver dem att konsekvensen av detta kan bli att man känner liten glädje och lycka i livet då fokus hela tiden ligger på den farliga framtiden. Det uppstår en avsaknad av positiva upplevelser av här och nu.
Uppkomsten av GAD beror ofta på både en genetisk faktor och individuella miljöfaktorer. I mitt fall är jag inte osäker på vartifrån det har kommit. Något intressant som också nämns som potentiella riskfaktorer och orsaker i föreläsningen dock är somatiska tillstånd, som IBS och migrän. Huvudvärk och magproblem är ju någonting som jag har lidit av väldigt länge, och det verkar rimligt att sådana saker kan skapa en grundläggande, stor oro som sedan smittar av sig på många aspekter i livet.
Min terapeut pratade också om oro som en intolerans för osäkerhet. Det nämns i föreläsningen också. Låg tolerans för osäkerhet, och oro som undvikande och/eller problemlösning. De skriver också att man ofta tar till positiva tankar om oron, liksom bortförklarar den eller motiverar den. Att man tänker att "om jag oroar mig över någonting så kommer jag vara bättre förberedd ifall det sker". Eller att "oron motiverar mig att få saker gjort som jag behöver göra".
GAD-patienter oroar sig tydligen mest kring familj och sociala aspekter, men att oroa sig även över blandade och mindre händelser är det som bäst skiljer ut GAD-patienters oro från "den friska populationen".
Hur jag hittade till föreläsningen från första början var då jag googlade på "orosdagbok", som jag har fått i hemläxa att göra. Tanken med orosdagboken är att skapa nyinlärning kring sannolikheten att oron har ett faktiskt värde. Tillvägagångssättet beskrivs på följande sätt:
1. Varje gång du märker att du oroar dig, skriv ned vad oron handlar om och vad du är rädd ska hända.
2. Gå varje kväll igenom de senaste dagarnas anteckningar i orosdaboken och se om de inträffat.
3. Skatta resultatet på en 5-poängsskala utifrån hur det blev: 1. Mycket bättre än väntat, 2. Bättre än väntat, 3. Så dåligt som väntat, 4. Värre än väntat, och 5. Mycket värre än väntat.
Syftet är väl liksom att man ska lära sig kopplingen mellan tankar och känslor och att få ett annat perspektiv på oron.
Att lära sig avslappning och avspänning tycks också vara en viktig ingrediens i att avhjälpa oron. Att schemalägga orostid och orosfri tid som experiment verkar också vanligt.
At the bottomline, och det som jag vill och behöver lära mig, handlar egentligen om sinnesrobönen. Att acceptera det man inte kan förändra, förändra det kan man och förstå skillnaden däremellan. Skilja oron som har har kontroll och inverkan över mot den oro som du inte kan kontrollera.
Så, det är väl vad jag ska ägna mig åt lite mera framöver.
Kommentera