"Hej!
Ja... jag förstår paniken att återuppleva symptom. Jag har också känt små eller lite större duster av symptom som kommer tillbaka. Jag tror nästan att det är oundvikligt, på vägen tillbaka. Vi är sköra, har nära till hudlöshet. Sårbarhet. Och jag tror att vårt system för alltid kommer vara överkänsligt mot stress. Jag märker det i mig, att när det blir för hög belastning, många bollar, stora krav eller för långa symptom som skapar rädsla , smärta eller ångest, att stora alarmklockan slår. Systemet larmar, slår bakut, skriker error. Och... jag tror att det enda att göra i ditt läge, där många symptom blossar upp - är att lyssna. Att jobba med tålamod och medkänsla för sin egen rehabilitering och kapacitet. Att snabbt öka aktiviteterna i livet, stora och små, kan nog göra att det blir för hög belastning för snabbt. Jag känner igen att saker som "bara är att" eller som t.o.m ska vara avkoppling eller socialt häng kan kännas som mount everest, eller åtminstone kräva lång laddning, eller lång återhämtning. Så, min tanke är nog att du behöver dra åt dig några tentakler. Skydda din kärna, välja igen. Kanske vara vaksam på att bejaka flyktkänslan och socialfobin, men välja de sammanhang där din lust står i fokus. Samla kraft för att umgås med just dem du vill. Kanske våga avboka midsommarfirandet och uppfinna ett eget, i mindre skala? Ta hjälp av din sambo. Tala öppet om att känslor och symptom tar kliv in i din vardag. Be om hjälp att hantera det. Och så tror jag på att känna tillit till att du kommer att återerövra ditt liv, tids nog. Det har blivit för mycket. Ta hand om den kunskapen du har nu - att du känner att det barkar iväg! Du förnekar det inte! Du vet! Du känner din kropp. Dina tankar. Du vet vad du behöver. Hitta dit. Kanske ha tålamod med att du behöver din yogarutin. Eller att du behöver få undvika vissa situationer bara för ett tag nu. Försök ta hand om din lust, om där finns nån. Tvinga dig inte in i sammanhang för nån annans skull, men ta hjälp av nära och kära för att inte isolera dig. Ta några steg tillbaka för att skydda dig. Skala av igen. Do what you need to do. Det svåra är att göra det. Och att acceptera att vi ibland faller många steg tillbaka. Det fina är att det går snabbare fram igen, för vi har redan varit där innan, läkt oss dit. Så vet att vi kan ta oss dit igen. Men som sagt. Ta bort dina "måste borde ska, men jag orkar inte". Låt dina aktiviteter vara okomplicerade - ta dig ut i naturen igen. Eller lyssna på din favvomusik. Köp lite blommor... och se om du kan hitta ett sätt att sitta och andas. Om den är sträv, öm, högt upp. Ge det tid. Du kan ligga på rygg och lägga en hand på magen och en på bröstet: sedan träna på tre steg. Känn luft i magen, i revbenen, och till sist låt nyckelbenen höjas. Och släpp ut med samma resa ned; nyckel, rev, mage. Och gör det om och om igen. Försök vara praktisk. Inte stressa om det inte "blir rätt" utan använda det som ett sätt att öva på att fokusera på luften som faktiskt åker in och ut ur din kropp. Det finns en app som heter Insight timer. Jag tycker den är bra. Där kan du välja olika typer av meditation. De hjälper mig att minska min egen prestation, att få lyssna till nån. Kanske göra som jag? Varje morgon när teet svalnar; lyssna till en kort 5-20 min meditation. Skapar rutin. Kan ge dig hjälp att fokusera på intentioner och vända känslohjulet rätt...? Och vila. Alltid vila före aktivitet! Så vet du att du alltid får din vila. Annars är det så lätt att "jag ska bara..." Försök hitta sätt att vila. Minivila. Gå ifrån en stund bara för att dra en suck och få vara själv. Ta en powernap innan middagen... och tugga noga! Kan hjälpa magen. Ta tid till maten.
Jag hoppas verkligen att du hittar modet att välja dig själv i de lägen där du behöver det. Det är alltid värt det. Och de vanor/ saker du behöver för att må bra och vara i balans men som är lätta att slarva med när man blir bättre; hitta tillbaka till dem. I liten utsträckning. No pressure. Men tillåt dig att göra bara, bara, det du mår bra av! Önskar dig god läkning framöver, tror du vet vad du behöver. Och du kan lita på att du läker, att du hittar hem igen.
Stor kram"
Ja... jag förstår paniken att återuppleva symptom. Jag har också känt små eller lite större duster av symptom som kommer tillbaka. Jag tror nästan att det är oundvikligt, på vägen tillbaka. Vi är sköra, har nära till hudlöshet. Sårbarhet. Och jag tror att vårt system för alltid kommer vara överkänsligt mot stress. Jag märker det i mig, att när det blir för hög belastning, många bollar, stora krav eller för långa symptom som skapar rädsla , smärta eller ångest, att stora alarmklockan slår. Systemet larmar, slår bakut, skriker error. Och... jag tror att det enda att göra i ditt läge, där många symptom blossar upp - är att lyssna. Att jobba med tålamod och medkänsla för sin egen rehabilitering och kapacitet. Att snabbt öka aktiviteterna i livet, stora och små, kan nog göra att det blir för hög belastning för snabbt. Jag känner igen att saker som "bara är att" eller som t.o.m ska vara avkoppling eller socialt häng kan kännas som mount everest, eller åtminstone kräva lång laddning, eller lång återhämtning. Så, min tanke är nog att du behöver dra åt dig några tentakler. Skydda din kärna, välja igen. Kanske vara vaksam på att bejaka flyktkänslan och socialfobin, men välja de sammanhang där din lust står i fokus. Samla kraft för att umgås med just dem du vill. Kanske våga avboka midsommarfirandet och uppfinna ett eget, i mindre skala? Ta hjälp av din sambo. Tala öppet om att känslor och symptom tar kliv in i din vardag. Be om hjälp att hantera det. Och så tror jag på att känna tillit till att du kommer att återerövra ditt liv, tids nog. Det har blivit för mycket. Ta hand om den kunskapen du har nu - att du känner att det barkar iväg! Du förnekar det inte! Du vet! Du känner din kropp. Dina tankar. Du vet vad du behöver. Hitta dit. Kanske ha tålamod med att du behöver din yogarutin. Eller att du behöver få undvika vissa situationer bara för ett tag nu. Försök ta hand om din lust, om där finns nån. Tvinga dig inte in i sammanhang för nån annans skull, men ta hjälp av nära och kära för att inte isolera dig. Ta några steg tillbaka för att skydda dig. Skala av igen. Do what you need to do. Det svåra är att göra det. Och att acceptera att vi ibland faller många steg tillbaka. Det fina är att det går snabbare fram igen, för vi har redan varit där innan, läkt oss dit. Så vet att vi kan ta oss dit igen. Men som sagt. Ta bort dina "måste borde ska, men jag orkar inte". Låt dina aktiviteter vara okomplicerade - ta dig ut i naturen igen. Eller lyssna på din favvomusik. Köp lite blommor... och se om du kan hitta ett sätt att sitta och andas. Om den är sträv, öm, högt upp. Ge det tid. Du kan ligga på rygg och lägga en hand på magen och en på bröstet: sedan träna på tre steg. Känn luft i magen, i revbenen, och till sist låt nyckelbenen höjas. Och släpp ut med samma resa ned; nyckel, rev, mage. Och gör det om och om igen. Försök vara praktisk. Inte stressa om det inte "blir rätt" utan använda det som ett sätt att öva på att fokusera på luften som faktiskt åker in och ut ur din kropp. Det finns en app som heter Insight timer. Jag tycker den är bra. Där kan du välja olika typer av meditation. De hjälper mig att minska min egen prestation, att få lyssna till nån. Kanske göra som jag? Varje morgon när teet svalnar; lyssna till en kort 5-20 min meditation. Skapar rutin. Kan ge dig hjälp att fokusera på intentioner och vända känslohjulet rätt...? Och vila. Alltid vila före aktivitet! Så vet du att du alltid får din vila. Annars är det så lätt att "jag ska bara..." Försök hitta sätt att vila. Minivila. Gå ifrån en stund bara för att dra en suck och få vara själv. Ta en powernap innan middagen... och tugga noga! Kan hjälpa magen. Ta tid till maten.
Jag hoppas verkligen att du hittar modet att välja dig själv i de lägen där du behöver det. Det är alltid värt det. Och de vanor/ saker du behöver för att må bra och vara i balans men som är lätta att slarva med när man blir bättre; hitta tillbaka till dem. I liten utsträckning. No pressure. Men tillåt dig att göra bara, bara, det du mår bra av! Önskar dig god läkning framöver, tror du vet vad du behöver. Och du kan lita på att du läker, att du hittar hem igen.
Stor kram"
