Jag har mått så katastrofalt dåligt de senaste dagarna. Min grundtrygghet har varit som helt borta, jag har inte känt mig tillfreds någonstans, inte några längre stunder, som om det är en ständigt pågående kamp inom mig. Har haft svårt att andas och problem med magen, men framför allt mest en stor, fet, överhängande ångest och skörhet. Nära till tårar, hela tiden, deprimerande känslor och tankar. Det är hemskt.
Idag är det något bättre, och jag känner mig förändrad. Typ förändrad i kärnan, kan inte riktigt förklara det. Som om jag kommit ut på andra sidan någonting, och återigen har en mer klar syn på världen och mig själv. På vad som är viktigt.
En av de sakerna som jag känner starkt just nu, på andra sidan, är hur otroligt oviktigt det är att.. Ja, hur ska jag förklara det här. Att påminna min sambo om saker. Att jag ska hålla koll på hans saker, att jag ska lägga mig i hans klädval, rätta till hans hår, se till att han håller sig ifrån sin ovana. För 1) jag har inte energi till det och 2) han är perfekt precis som han är. Och jag vill inte att han ska tro något annat. Och jag behöver spara min energi. Det märks så tydligt för sådana saker är de första som ryker när jag tar helt slut. Och framför allt det första och enda som spelar någon roll när allt rämnar - att fortsatt ha honom vid min sida. Att såra honom är det värsta jag vet.
Jag tror att jag gör många sådana saker för att jag är så otroligt van att ha ansvar över andra, att ta hand om, rå om, se efter, påminna. Det går på automatik.
Nu ska jag bo hemifrån några dagar, eftersom vi har en pågående renovering hemma och jag får klaustrofobiska panikkänslor där. Kan behöva ett miljöombyte, träffa lite vänner. Tror inte att det för mig främst handlar om vila, rent fysiskt, utan om att jag behöver vila psykiskt, bli fri från och pausa ifrån min oro och ängslan om så bara för en stund här och där.
Kommentera