fikaphilosophy.blogg.se

 

I fredags skulle jag ha åkt på resa med jobbet till ett land i södra Europa. Det blev inte så. Ett par timmar innan avfärd blev jag tvungen att ta det just då enda rimliga beslutet att ställa in. Magen gjorde hemskt ont, jag andades häftigt, i huvudet rörde sig olika panikartade tankar och scenarion runt runt. Och lättnaden när jag väl bestämde mig för att stanna hemma, den var SÅ stor. Och den höll faktiskt i sig, de tre dagarna efteråt då jag egentligen skulle ha varit med på resan. Trots uppdateringar och bilder från resdeltagarna, trots det stora nederlag som beslutet även kändes om. Lättnaden var ändå så stor. Jag har varit så glad över att ha stannat hemma, hela helgen. Verkligen njutit, och tagit hand om mig själv. 

 

Att åka på en tre dagars lång resa med jobbet, med drygt fyrtio personer som jag knappt känner på ett nytt jobb, att dela rum med någon jag knappt känner, som dessutom har hostat hela veckan dessförinnan, att flyga tidigt på natten och med mellanlandning hem, att äta luncher och middagar i stimmiga och högljudda miljöer, och bara det att vara långt hemifrån utan någon trygg person med mig, det steget blev helt enkelt för stort och krävande för mig. Och såhär i efterhand är det enkelt att se att det skulle bli det. Jag har bara jobbat fyra veckor heltid på det här nya jobbet, och det efter att ha varit sjukskriven i sex långa månader med utmattningssyndrom. Det är egentligen förändring nog för ett helt år, kan man tycka. Det hade varit helt rimligt att inte följa med, redan från början. Skulle jag ha orkat åka med kanske jag istället hade behövt vara ledig en hel vecka innan och efter.

 

Men jag ville så gärna. Ville så gärna vara så frisk så snabbt. Klart att man tackar ja till en rolig resa som jobbet dessutom betalar. Hade svårt att se en och en halv månad in i framtiden, veta hur jag skulle må då. Och kanske kan jag se det som en seger och ett framsteg i sig, att jag ville. Att rädslorna inte tog över på en gång, utan först i det allra sista skedet.

 

Förutsättningarna var dåliga, mitt pass hade gått ut vilket orsakade stor stress och oro och tog både tid och energi att ordna med dagarna innan. Jag hade aktiviteter både på morgonar och kvällar efter jobbet, och så skulle det packas. Det var när jag skulle packa, en kväll tidigare än nödvändigt på grund av den tidiga flygtiden, som de första tydliga varningssignalerna kom. Jag klarade inte av att packa, det var jättejobbigt. Jag grät lite, sa att jag inte orkade, att jag redan var helt slut. Men att ställa in då var ändå inget alternativ. Så jag fortsatte med förberedelserna. Försökte se det som att jag bara skulle behöva klara av resan i sig, och att umgås med de andra, inte behöva göra mer än så. Att det skulle vara okej att hänga på rummet, att inte upptäcka staden. Försökte verkligen underlätta för mig själv.

 

Dagen efter kändes det lite bättre. Men när passexpeditionen sa i telefonen att passet inte var klart och jag skulle behöva ordna ett provisoriskt sådant, och samtidigt hinna åka iväg till min familj där jag skulle sova samma kväll för att ha närmare till Arlanda, började stressen i magen knacka på igen. Så jag gick tidigare från jobbet, för att hinna. Var helt slut, svettades. Åkte hem, hämtade packningen, satte mig på tåget. Där kom den riktiga ångesten. Jag fick hemlängtan direkt när jag gick hemifrån, och känslorna påminde så starkt om min resa till Göteborg i höstas då jag gick in i väggen, att det var som att både kropp och hjärna direkt kände igen scenariot och drog igång alla alarm. Mamma hämtade upp mig på stationen och jag bröt ihop en stund.

 

Sen fixade vi passet, och jag blev lite lugnare en kort stund. Tänkte att det inte var någon återvändo nu, och att allt var fixat, jag behövde bara sova och så skulle jag åka sen. Gick och la mig vid 21, halvsov några oroliga timmar men vaknade strax efter 23 och då slog paniken till igen. Jag ville bara inte. Bara tanken att gå upp 3.30, sätta mig i taxin med en ny bekant med DENNA känsla i magen, det kändes verkligen inte bra. Ville inte flyga, ville inte potentiellt må illa på flygplanet. Det var så mycket som kändes fel och jobbigt. Allt, nästan. Rädslan och obehaget i magen var så enormt. Jag kände mig väldigt otrygg, och obekväm. Och det enda som kändes bra att tänka på var att stanna hemma. Mamma satt med mig och ventilerade, försökte komma fram till rätt sak att göra. Vi var båda oroliga att jag skulle krascha ordentligt och kanske rent av inte ta mig hem om jag åkte, så så fick det bli.

 

Mitt i natten någon gång kring 2, när jag gick och la mig igen efter att ha hängt med lillebror och stillat tankarna en stund, antecknade jag ned vilka tankar det var som skapade den där obehagliga känslan i magen. De såg ungefär ut såhär:

"Rädd att flyga.
Rädd att må illa på flyget.
Rädd att börja gråta inför andra.
Rädd att magontet ska eskalera.
Rädd att få stark hemlängtan som inte går över.

Rädd att få stark ångest som inte går över.

Rädd att kroppen ska krascha ordentligt.
Rädd att inte ta mig hem igen.

Orolig över att inte ha någon att anförtro mig åt på plats.
Orolig för att orka vara social i tre dagar.
Orolig för att orka med middagar och luncher i stimmiga miljöer.

Orolig över att klara av att sova i delat rum med någon som dessutom hostar.

Orolig över att orka vara i främmande miljöer där jag inte hittar, utan någon trygg person med mig.
Orolig över att klara av att vara själv långt hemifrån.

Orolig över att orka med mycket fest och alkohol runt omkring mig.

Orolig över värmen och att få värmeslag.

Orolig över att klara av att vara utan min pojkvän.

Orolig över maten, hur det ska gå att utesluta gluten och lök och laktos.
Orolig över resan hem, med mellanlandning, av samma anledningar som högre upp.

Jobbigt att resa mitt i natten.

Jobbigt att vara så allergisk.

Jobbigt att ha skavsår.

Tänker att jag är en värdelös, dålig människa som inte klarar av det här.

Tänker att jag borde klara av det.

Känner att jag inte kan åka med dessa förutsättningar och tankar.

All min energi är redan slut."

 

Min vän Sofia frågade morgonen efter vad min vidmakthållandeplan skulle ha sagt om allt det här. Jag svarade: "Att jag inte ska vara så hård mot mig själv, till exempel. Att jag inte behöver göra saker bara för att jag tror att andra ska bli besvikna eller tycka konstiga saker om mig annars. Och överlag så var det optimistiskt tänkt. Att umgås med nya bekanta en hel helg, i en nästan helt främmande stad, att också behöva flyga dit svintidigt och hem med två mellanlandningar och jag som ibland oroar mig för att flyga. Och sen ändå ha energi till att jobba hela veckan innan och efter."

Sofia sa mest också: "Ja, och det är helt okej. Det är verkligen det"

 

Men också: "Synd ändå att man fortfarande är så envis att man väntar med att göra det som känns bäst för en tills allt kraschat."

Och jag skrev att mycket av denna envishet, som jag också pratade med mamma om den natten, ligger i att jag tycker att jag "borde vara en normal 25-åring". Ni vet, klara av sånt här utan att blinka. Sova för lite, vara flexibel, vara social, älska resa, osv. Klaaaart att man åker till Barcelona om jobbet bjuder, liksom. Inte fundera. Så det gjorde jag inte. Jag bara bestämde att jag skulle klara av det. Först sen när jag började jobbet och fick flygbiljetten och såg flygrutterna började oron lite småt.