Veckorna rullar på och det är bara en dryg vecka kvar tills jag börjar på mitt nya jobb. Jag har mer energi och det är en utmaning att inte låta energin styra och med det glömma alla anledningar till att jag behöver lära mig att sätta gränser och hushålla med min energi.
Jag läser boken "Tillbaka till jobbet" och gör massa anteckningar som jag ska skriva om här vilken dag som helst. Jag har ju övat massor på att förändra mina beteenden och tankemönster i sjukskrivningen, alltså på min fritid, eftersom jag inte har jobbat under denna tid, men nu när jag jobbar 25% och snart kommer att jobba 100% på ett nytt jobb kommer utmaningen att omsätta allt detta även till jobbsammanhang. Och där har jag känt lite att jag inte har fått så mycket hjälp, än, det var svårt att komma ihåg och komma på situationer i jobbet som jag blir stressad och mår dåligt utav och prata om det i terapin, förrän nu när jag är tillbaka. Och denna bok passar mycket bra för detta. Det finns massor av verktyg där i som jag behöver i jobbsammanhang.
Igår var jag hur som helst hos älskade terapeut-Anna igen, och vet ni, det löser sig, det här med att jag inte skulle få gå där fler gånger. Förra gången när Anna sa att det bara var två gånger kvar blev jag så stressad och ledsen, men jag sa inget. Tänkte att jag skulle köpa med mig en blomma någon av de två sista gångerna, tala om hur bra jag tycker att Anna har varit som terapeut och också fråga om det vore möjligt att få fortsätta komma dit ibland, jag kunde tänka mig att betala mer. Utan att jag hann köpa den där blomman och säga de här sakerna så listade Anna ut det på egen hand igår. Hon märkte på mig att jag upplevde det som att jag blir lämnad och övergiven av båda mina terapeuter, även den på vårdcentralen, bara för att jag är frisk nog att börja jobba nu, när jag i själva verket känner att jag behöver fortsatt stöttning. Anna ifrågasatte också om/när jag hade tänkt prata om det, och varför jag inte redan hade gjort det. Vi pratade om att jag nog inte ville vara till besvär, inte krångla och kanske inte heller kände att jag ville kräva någonting. Hon försäkrade mig därför om att jag aldrig är till besvär där, att hon tycker om att ha mig där, och poängterade att vi har ju faktiskt också en relation, hon och jag, om än inom rummets slutna väggar.
Igår var jag hur som helst hos älskade terapeut-Anna igen, och vet ni, det löser sig, det här med att jag inte skulle få gå där fler gånger. Förra gången när Anna sa att det bara var två gånger kvar blev jag så stressad och ledsen, men jag sa inget. Tänkte att jag skulle köpa med mig en blomma någon av de två sista gångerna, tala om hur bra jag tycker att Anna har varit som terapeut och också fråga om det vore möjligt att få fortsätta komma dit ibland, jag kunde tänka mig att betala mer. Utan att jag hann köpa den där blomman och säga de här sakerna så listade Anna ut det på egen hand igår. Hon märkte på mig att jag upplevde det som att jag blir lämnad och övergiven av båda mina terapeuter, även den på vårdcentralen, bara för att jag är frisk nog att börja jobba nu, när jag i själva verket känner att jag behöver fortsatt stöttning. Anna ifrågasatte också om/när jag hade tänkt prata om det, och varför jag inte redan hade gjort det. Vi pratade om att jag nog inte ville vara till besvär, inte krångla och kanske inte heller kände att jag ville kräva någonting. Hon försäkrade mig därför om att jag aldrig är till besvär där, att hon tycker om att ha mig där, och poängterade att vi har ju faktiskt också en relation, hon och jag, om än inom rummets slutna väggar.
Det var fint att få bekräftelse på att det är okej att ha en stark relation till sin terapeut, att det är okej att känna sig beroende av denne och att kontakten betyder någonting även för terapeuten. Anna sa att det är klart att även när vi har slutat ses så kommer jag fortsatt att dyka upp i hennes medvetande ibland. Det är fint att tänka sig.
Vi pratade också en del om mina farhågor inför det nya jobbet och hur jag ska kunna lägga mina ambitioner på en lagom nivå. Anna reflekterade lite över buzzworden i dagens arbetsliv, som att det till exempel gäller att vara hungrig i arbetslivet, hela tiden. Aldrig vara mätt. Men varför då? Kan man inte få vara lite mätt emellanåt?
"Det heter ju faktiskt att vara human being. Men i dagens samhälle är det mer som.. human doing, hela tiden."
Ett mål: Fortsatt öva på att bara få vara en human being, människa och mänsklig. Inte göra, prestera och behaga hela tiden.
Kommentera