Jag faller igen. Faller och faller och faller, in i ett läskigt bekant slukhål. Där oro, ångest, ängslan, magont, hjärtklappning och felsägningar bara snurrar runt runt. Jag håller på att tappa det igen, och det gick så fort. Bara ett par veckors utebliven yoga och träning, fler inplanerade aktiviteter under samma tidsperiod, diverse saker som krånglat, och så planer om sommaren och alla dess förväntningar och dåliga erfarenheter. Det behövs inte mer. Jag kan checka av så många varningssignaler plötsligt:
- Stark ångest.
- Deprimerande sinnestillstånd.
- Ett par panikångestattacker och nära till dessa under flertalet situationer, många av dem vardagliga.
- Drar mig undan sociala interaktioner, vill bara gömma mig. Vill bara hem.
- Förvärrad tinnitus.
- Hjärtklappning.
- Andningen snörper ihop sig, sätter sig i bröstet som ömmar och gör ont.
- Andningen snörper ihop sig, sätter sig i bröstet som ömmar och gör ont.
- Smärta och spändhet i axlar, nacke och rygg. Dålig hållning.
- Sover dåligt.
- Dålig aptit, katastrofal mage.
- Orkeslöshet.
- En känsla av enorm skörhet och hudlöshet. Nära till gråt.
- Dålig aptit, katastrofal mage.
- Orkeslöshet.
- En känsla av enorm skörhet och hudlöshet. Nära till gråt.
Vad ska jag göra?
Michaela Forni skrev, nästan komiskt nog, på sin blogg igår att hon är i en liknande sits igen.
Varför hamnar vi här?
Jag ska ut i skärgården över midsommar, det kan tyckas lugnt och skönt på utsidan men är inte det för mig.
Märker att om jag ska göra en sådan sak så fungerar det inte riktigt för mig att "bara göra det", bara åka ut i skärgården efter en hel dags jobb, utan jag skulle istället behöva vara hemma och ladda hela dagen, utan att jobba, utan att göra någonting, för att klara av det. Det kanske jag ska också, ska nog arbeta hemifrån åtminstone.
Oron inför olika saker är enorm. Och det bara går inte att bota den. Försöker med mindfulness men finner ingen ro. Kan inte hitta mitt långa, djupa, lugna andetag.
Men jag måste försöka.
