Tiden går och vipps så har jag slutat på mitt gamla jobb och jobbat en hel vecka på mitt nya. Fast inte vipps, nej, inte riktigt så enkelt. Tiden går fort dock, och ibland går det enkelt. Jag känner mig intelligent och snabblärd. Har mitt goda minnes kapacitet nästan helt tillbaka, till min stora lättnad. Och samtidigt radar utmaningarna upp sig. Prestationens sötma skrämmer mig, liksom labiliteten och lättirritationen som är tillbaka. Jag har också varit så trött vissa kvällar att jag känner mig både ledsen och övergiven och hopplös.
Jag kom dock på att jag inte har skrivit om själva kraschen än, som nu skedde för ganska precis sju månader sedan. Det är dags att göra det, lite grann iallafall.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes, faktiskt, eller orkar iallafall inte leta så hårt i minnet och återuppleva känslorna nog för att skriva om det på ett ordentligt sätt. Jag tänkte därför ta facebook-konversationer till hjälp. Sammanhanget var iallafall att jag efter två intensiva veckor, tillbaka på jobbet efter sex veckors semester, med tre resor på kort tid, under den sista jobbresan till Göteborg blev åksjuk på vägen ned till Göteborg och helt enkelt inte riktigt.. repade mig. Energin tog slut där och då, och ångesten samt en stor utmattning tog över. Jag kunde inte uppbåda någon energi när jag kom hem från Göteborg, och bara grät och grät vid tanken på att gå tillbaka till jobbet.Den 14 september var jag i Göteborg, den 18 september var det söndag och jag hade panikångest inför måndagen.
14 september 15:13:
Jag: "Jag mår så dåligt"
Jag: "Jag mår så dåligt"
Pojkvän: "Men då. Är det åksjukan som sitter i?"
Jag: "Typ
Pojkvän: "Men du får ju se det på den positiva sidan. Du är i Gbg och får gå på roliga saker med Marika. Det löser sig med väskan"
Jag: "Jo jag vet
Jag: "Typ
Jobbigt att inte kunna vila eller landa nånstans efter det
Och det är SÅ varmt
Termometern säger 26-27 grader, känns som 30
Har min väska i ett skåp på centralen, skulle försöka byta om men toaletterna är minimala och allt blev väldigt krångligt"
Pojkvän: "Värmen underlättar ju inte heller
Är du på mötet nu eller?"
Jag: "Nej klar med det
Så nu vilar jag inför förhandsvisningen
Dricker frapino på espresso house
Ska lägga mig i gräset i en park tror jag
Dricker frapino på espresso house
Ska lägga mig i gräset i en park tror jag
Har liksom ingenstans att ta vägen
Vet knappt hur jag ser ut heller"
Jag: "Jo jag vet
Blev bara så dåligt med åksjukan
Svårt att vara positiv när man mår dåligt"
14 september 22:06:
Jag: "Ahhhhh jag är så trött"
18 september 22:26: Jag: "Har så starka symptom nu
Jag hoppas kunna skapa en lugnare situation på jobbet på något vis och inte behöva sjukskriva mig men är tveksam till om det kommer gå
Har extrem ångest inför jobbet och upplevde det lite som att jag gick in i den berömda väggen i onsdags, om än inte katastrofalt, jag har fortfarande fungerat, men jag gråter varje dag"
Vän: "Du måste dra i handbromsen
Jag: "Men det är läskigt också
Det blir inte bättre om du inte vilar"
Jag: "Men det är läskigt också
Att erkänna för sig själv att det är så illa
Men den insikten måste ju till
Det jobbiga är att mitt jobb liksom.. Är jag, typ
Men den insikten måste ju till
Det jobbiga är att mitt jobb liksom.. Är jag, typ
Det klarar sig inte utan mig en längre tid.
Och det är ju också den vetskapen som gör att jag mår så dåligt
Jag axlar ett alldeles för stort ansvar
Ska prata med chefen imorgon
Vän: "Det låter bra
Ska prata med chefen imorgon
Göra honom införstådd med hur illa det känns just nu"
Vän: "Det låter bra
Boka tid hos läkare helst igår"
Jag: "Jag behöver jobba så mycket mer med mina egna prestationskrav
Jag lärde mig hantera dem i skolan
Men nu är de som i en annan skepnad på jobbet"
Vän: "En sak som hjälpte mig var att hela tiden intala mig själv: JAG är okej. Jag ÄR okej. Jag är OKEJ. Precis som jag är. Betoning på varje ord
Vän: "En sak som hjälpte mig var att hela tiden intala mig själv: JAG är okej. Jag ÄR okej. Jag är OKEJ. Precis som jag är. Betoning på varje ord
Jag hade varit okej om jag så jobbade på ICA. Det är den synen man måste lära sig"
19 september 13:14:
Jag: "Jävligt dålig tajming att chefen är sjuk
Jag: "Jävligt dålig tajming att chefen är sjuk
Han kan inte vara med på styrelsemötet imorgon
Så jag måste ta det själv
men jag är gråtfärdig hela tiden
benen känns som spaghetti"
Pojkvän: "Som du sa, kom ihåg att andas. Gör arbetet så gott du kan, bättre kan du ju inte. Gå hem tidigt och vila!"
Pojkvän: "Som du sa, kom ihåg att andas. Gör arbetet så gott du kan, bättre kan du ju inte. Gå hem tidigt och vila!"
Jag: "jag kan inte arbeta alls"
19 september 15:03:
Jag: "Pratade kort med chefen nu
Svårt att inte börja gråta
Han frågade hur jag mådde för jag har varit förkyld
Då sa jag att det är bättre med det men värre med annat
Att jag tror det kan va så illa att jag behöver sjukskrivas
Han vet sedan tidigare att jag varit för belastad
Dumt nog var han sjuk
Så sjuk att han inte kan vara med på vårt styrelsemöte imorgon
Så det får jag ta själv
Och jag vet inte hur det ska gå
Han började också prata om att se över mina arbetsuppgifter, stryka, lägga på honom, men jag sa att jag nog mår så dåligt just nu att jag inte klarar av ens det
Jag gick från kontoret med tårar i ögonen för någon timme sen"
Vän: "Du måste få ett break
Vän: "Du måste få ett break
Förstår du att det blir ännu värre om du inte pausar?
Varje dag extra på jobbet kan innebära 1 månad mer sjuk"
Jag: "Ja jag känner det själv
Det känns som att jag lika gärna kanske inte alls kommer att kunna ta mig upp ur sängen imorgon
Nu ringde chefen och sa att han tar styrelsemötet"
Sen var jag hemma resten av veckan, gick till läkaren veckan därpå och gick inte tillbaka till jobbet förrän sex månader senare.
Det är nog viktigt att tänka tillbaka på det här, åtminstone lite, för att inte börja slarva och falla tillbaka in i mina gamla mönster. Jag vill inte hamna där igen, samtidigt som jag är otroligt tacksam för att jag har tvingats göra den här resan som det också har inneburit. Nu gäller det att förvalta uppvaknandet på ett bra sätt också.
