Behöver skriva av mig om de tankar som uppstått och diskuterats i böcker och hos mina terapeuter på sistone. Jag började jobba 25% i måndags och tiden nu känns kritisk på så sätt att jag inte vill falla in i gamla mönster men också måste öva öva öva på saker som jag har lärt mig, och fortsätter att lära mig.
Mindfulness i vardagen, skriver de om i boken Duktighetsfällan som jag läser. Det handlar om att kunna stilla alla tankar om framtiden eller ältande av det som har varit eftersom att det är dessa som sätter igång stress, och istället uppleva här och nu. Jag övar ju på detta på yoga och mind-passen som jag går på, men jag behöver även öva det i vardagen, i dagliga situationer som uppstår. Jag övar till exempel på att bara vara närvarande i köer, i väntan på övergångsställen och i kollektivtrafiken, det är ett sätt. Men det är också värt att hitta ett mer konstruktivt sätt att reagera på tex.. Irritation över min sambo eller chef. Såna saker. Mindfulness i denna bemärkelse innebär ett sätt att hantera mitt liv så att jag minskar de inre spänningarna och stressen.
Kort sammanfattat skriver boken att det handlar om att träna upp fyra moment:
- Stanna upp - att stanna upp är första steget, din närvaro i ögonblicket är grunden till att kunna vara med, observera utan att kasta dig in i handlingen direkt. Du hindrar dina impulser att ta över och skapar förutsättningar att handla klokare och i större enlighet med dig själv.
- Observera - att försöka observera vad som pågår utan att blanda sig i och döma är steg nummer två. Det är måhända ännu svårare än steg ett för den som är van vid aktivitet. Tänk på hur du andas, vad dina sinnen och tankar noterar och försök urskilja varje nyans du kan märka. Uppmärksamheten far iväg, försök att ta den åter och håll den kvar och rikta in den mot det du tycker är viktigt. Att observera utan att förhålla sig, analysera och granska.
En del av det vi erfar är behagligt, annat är det inte. Men försök att se det utifrån, separera känslorna från dig själv och låt dem komma och gå som alla andra erfarenheter i livet. Vi lär oss få en annan relation till våra tankar oavsett deras innehåll vilket ökar vår frihet. Det kan ske i flera etapper, först gäller det att känna igen dem - nu är jag ledsen, glad, rastlös... Ok, låt det vara, så kan det kännas, det går över. - Acceptera - när starka känslor tar tag i dig, underlättas tillvaron av att kunna se dem i ett sammanhang, kunna benämna dem som de är, och acceptera att de faktiskt finns - att verkligheten är som den är oavsett om jag tycker om den eller inte. Det är en förutsättning för det fjärde steget...
- Besvara eller låta bli - ... när situationen ska hanteras på något sätt. Eller inte, beslutet är ditt.
Jag pratade med min terapeut på Vårdcentralen om detta idag. Att jag ofta reagerar väldigt starkt, både fysiskt och psykiskt, framför allt på ny information och sådant som är ovisst. Jag reagerar på det med stark oro, rädsla och irriation och stresshormoner som skjuter i höjden. Jag ska därför öva framöver på att stanna upp - tänka kanske STOPP - för att sedan observera, okej, hur känns det nu? Vad händer inuti mig? Bara så, inte fundera över varför, inte analysera vad i det som har sagts som får mig att känna såhär, bara observera, och sedan acceptera. Tänka kanske OKEJ, NU BLEV DET SÅHÄR, NU KÄNNS DET SÅHÄR. Och framför allt.. SLÄPP DET. Eller FUCK IT. Släppa det helt, eller ta hand om det senare. Är det hela världen? Är det inte? Släpp det.
Vi pratade också om perfektionismen och rädslan för ovisshet som mina förmodligen största problemkällor. Vi pratade om att exponera mig för ovisshet och öva på momenten ovan i samband. Våga släppa kontrollen till min sambo, se hur det blir. Ibland kanske det blir katastrof, ibland kanske det blir jättebra.
Vi pratade om min mage, min aptit, mitt illamående och hur mina försök att kontrollera detta händelseförlopp kanske många gånger förvärrar det. Kan jag se vad som händer om jag bara låter det vara?
Med terapeut-Anna pratade jag bland annat om utmaningen med att börja jobba och att jag behöver avlastning av min pojkvän. Anna sa framför allt någonting som jag tyckte var ett bra sätt att tänka kring saker, så som att jag gärna vill ha ljusen tända men att min pojkvän kanske inte alltid tänder dem. Dels kan jag säga att "jag måste inte ha ljusen tända, men jag mår väldigt bra av att ha dem tända". Så är det ju. Samtidigt kan han, och jag, i alla situationer, resonera sig kring huruvida.. "hur viktigt är det för henne att ljusen är tända, och hur viktigt är det för mig att de inte är tända?". I just det specifika fallet lär ju pojkvännen komma fram till att det är betydligt viktigare för mig att ha dem tända, än vad det är oviktigt eller besvärligt för honom att tända dem, och då får man ställa upp och göra det. Men ibland, förstås, kanske det kräver en kompromiss, om det är viktigt åt båda hållen.
På vägen hem idag gick jag förbi en skylt på Granit där det stod: "Förenkla ditt liv - få tid att leva". Har ofta funderat på detta, framför allt i hemmet. Hur kan jag förenkla i tex inredningen så att jag ska få mer tid att leva och göra ingenting? Jag funderade efter att ha sett skylten tex på att, när vi får en ny soffa, skippa att ha en filt på schäslongen som ändå bara alltid måste rättas till, att ha en korg på golvet där en annan filt kan bara slängas i när den inte används istället för att behöva vikas ihop prydligt. Att ha mindre saker framme generellt är ju ett sätt att ha mindre saker att behöva flytta på och rätta till, vilket ju är en grej som tar mycket energi hos mig.
Jag kan också behöva påminna mig själv om att jag hellre vill att pojkvännens saker ligger framme, än alternativet, att han inte alls vore här.
Kommentera