Varje gång jag får tid, feeling och tillfälle att sätta på en favvo-sjunglåt på högsta volym hemma och stå framför högtalarna och sjunga hjärtat ur mig inser jag hur viktiga de stunderna är för mig. Att jag borde ägna mig åt det oftare, att det har blivit färre sådana stunder sedan jag blev sambo. Och det går inte för sig.
Behöver ensamtid. Ensamtid som inte är ensam för att pojkvännen sitter vid datorn ute i hallen och knappar. Då får jag inte samma ro, av någon anledning.
Behöver ensamtid. Ensamtid som inte är ensam för att pojkvännen sitter vid datorn ute i hallen och knappar. Då får jag inte samma ro, av någon anledning.
Behöver kanske till och med få möjlighet till att gråta några tårar ibland utan att någon ser dem, eftersom de är välbehövda och inte nödvändigtvis behöver torkas bort. De behöver bara komma ut, jag behöver bara få känna fullt ut en stund.
Kommentera